BF+7
Idag är sista dagen på v 41. Imorgon går jag in i v 42. Numera är det inte roligt längre. Inte roligt alls faktiskt.
Jag har känningar. Ja visst. Känningar som vägrar eskalera dock! Humöret börjar dala och tålamodet med det. Jag sitter ju bara på en jätteröv och väntar känns det som. Jag blir mer och mer otymplig och trött. Eller kanske inte mer otymplig utan mer trött på att vara otymplig. Tappar lusten till att göra saker och ser allt som en enda stor väntan. Ett jäkla ekorrehjul som jag inte ens trivs i. Jag vill ha tillbaka min kropp så jag kommer i mina kläder och slipper flåsa så fort jag ska gå upp för trappan. Jag vill kunna raka benen och bikinilinjen utan att plocka med mig världens största spegel in i duschen. Jag vill dricka blåbärsshot och ett gott rödvin! Jag vill kunna knäppa jackan om det regnar ute. ALLA, precis alla kläder jag numera kan ha har en fläck på sig. De flesta har inte bara en utan flera. Vad jag än gör så dokumenteras det på min jättemage eller på två jättebröst! *grr*
När frustrationen idag var på topp slängde D ur sig; Jag vill inte vara med dig idag, jag åker iväg själv och gör något.
Ja, jag förstår honom. En finne på röven var jag nog. Gnällande och hackande från soffan låg jag där som en flodhäst. Men fem minuter efter hans uttalande, när tårarna fortfarande brändes bakom mina ögonlock klingade han ur sig; Ska vi gå och se Arn på bio? Den börjar om 45 min!
Perfekt! Vad kunde inte bli bättre? Kl 15.15 blev det Arn på biopalatset. På med kläder och smink och ilfart in med bilen för att hämta ut biljetterna och bänka oss på 5:e raden. Mittenplatserna. En toppenfilm och jag är så glad att jag hann se den med tanke på att Liten var beräknad till en vecka sen och filmens premiär gick av stapeln igår så trodde jag inte att den ekvationen skulle gått ihop för mig. Nu fick D och jag se både 1:an och 2:an tillsammans :-)
Dagen räddade D utomordentligt bra!
Jag har känningar. Ja visst. Känningar som vägrar eskalera dock! Humöret börjar dala och tålamodet med det. Jag sitter ju bara på en jätteröv och väntar känns det som. Jag blir mer och mer otymplig och trött. Eller kanske inte mer otymplig utan mer trött på att vara otymplig. Tappar lusten till att göra saker och ser allt som en enda stor väntan. Ett jäkla ekorrehjul som jag inte ens trivs i. Jag vill ha tillbaka min kropp så jag kommer i mina kläder och slipper flåsa så fort jag ska gå upp för trappan. Jag vill kunna raka benen och bikinilinjen utan att plocka med mig världens största spegel in i duschen. Jag vill dricka blåbärsshot och ett gott rödvin! Jag vill kunna knäppa jackan om det regnar ute. ALLA, precis alla kläder jag numera kan ha har en fläck på sig. De flesta har inte bara en utan flera. Vad jag än gör så dokumenteras det på min jättemage eller på två jättebröst! *grr*
När frustrationen idag var på topp slängde D ur sig; Jag vill inte vara med dig idag, jag åker iväg själv och gör något.
Ja, jag förstår honom. En finne på röven var jag nog. Gnällande och hackande från soffan låg jag där som en flodhäst. Men fem minuter efter hans uttalande, när tårarna fortfarande brändes bakom mina ögonlock klingade han ur sig; Ska vi gå och se Arn på bio? Den börjar om 45 min!
Perfekt! Vad kunde inte bli bättre? Kl 15.15 blev det Arn på biopalatset. På med kläder och smink och ilfart in med bilen för att hämta ut biljetterna och bänka oss på 5:e raden. Mittenplatserna. En toppenfilm och jag är så glad att jag hann se den med tanke på att Liten var beräknad till en vecka sen och filmens premiär gick av stapeln igår så trodde jag inte att den ekvationen skulle gått ihop för mig. Nu fick D och jag se både 1:an och 2:an tillsammans :-)
Dagen räddade D utomordentligt bra!
Kommentarer
Trackback
