mareldsbarn

Jag undrar hur länge man är smått förvirrad när man precis har fått barn. Framför allt undrar jag hur länge det är okej inför sin omgivning att man är förvirrad innan man blir kallad för galning. Finns det någon regel tro? För i så fall skulle jag nog behöva veta det eftersom det nu gått över fem veckor sedan förlossningen gick av stapeln och jag undrar ibland fortfarande var jag är. Tur att Daniel varit hemma så mycket och länge med Julia & mig. Toppenpappa! Nu har han arbetat 7-16 nästan två veckor i streck. Ovant men inte jobbigt. Jag lever dock som i en bubbla. En underbar bubbla men ändå.

Är man galen när man;

1. Står med telefonen i högsta hand, öppnar kylskåpsdörren med den andra och undrar vad sjutton man skulle göra? Ja nu tror ni säkert det slutar här men icke. När man fortfarande inte kommer på vad man skulle göra så går det plötsligt upp ett ljus för en. Ni vet, en sån där "aha-idé". Man blir glad för att man återigen minns, slänger in telefonen i kylskåpet och stänger dörren. När telefonen väl ringer springar man runt och yrar och 5 timmar senare när middagen ska tillagas undrar man vem som har lagt en telefon i kylskåpet.

2. Parkerar bilen. Kliver ur. Låser bilen. Rycker i dörren till baksätet för att öppna och hämta ut matkassarna man precis har inhandlat. Stannar upp. Funderar på varför dörren har fastnat. Provar igen. Inser sedan att bilen är låst. Hur gick det till? Vem låste?

3. Får i uppdrag av D att inhandla 1 yoghurt och 1 redbull då övriga matinköp ändå skall ske. Minns i affären att det var 2 saker som inte fick glömmas. Inhandlar två saker åt D och även resten av maten. Glömmer handla yoghurt. Kommer hem. Packar in i kylskåpet. Suckar. Varför bad D mig köpa keso när det står en oöppnad keso i kylskåpet redan? Suckar igen. Vet att båda inte kommer hinna förbrukas. Frågar D men D ser ut som ett frågetecken. Kommer på att D aldrig bett om inköp av keso. Suckar igen. Hur hamnade keson i korgen och vart tog yoghurten vägen?

4. Står i duschen och sjunger för lillan som ligger på golvet utanför duschkabinen. Tvålar in. Schamponerar in.Håller balsamflaskan i handen och blir allmänt förundrad. Schampo på kroppen och balsamet i håret. Vart tog intvålningen vägen och börjar man inte med schampot först för att sedan ta balsam? Någon som kanske försökte vara effektiv här eller?

5. Sätter sig vid datorn. Knappar in sidan www.blogg.se för att blogga. Skriver in e-mailadressen. Fyller i lösenordet. Blir irriterad när det inte fungerar. Gör om allting. Fyller i lösenord. Lösen fel. Skakar på huvudet. Fyller i lösen. Märker att det inte är datorn det är fel på. Har nämligen inte lösenord: blogg.se. Fyller i rätt lösen. Jippi nu fungerar det.

6. Öppnar bildörren med nyckeln, sätter in lillan i bilbarnstolen. Packar in vagn i baklucka. Skötväskan i baksätet. Hoppar in i förarsätet. Säkerhetsbältet på men vart tog bilnyckeln vägen? Letar i fickor. Ut ur bilen. Ingen nyckel i förardörren. Letar i skötväska. Tittar på golvet under lillans stol. Inte i vagnen heller. Öppnar lillans dörr men nej inte i hennes stol heller. Upptäcker tillslut att nyckeln sitter i lillans dörr.  Ja den dörr som öppnats och stängts ett par gånger. Hur kan man missa?

7. Talar med mamma på telefon. Det ringer i andra änden. Mamma svarar med R2. Det fungerar inte. Mamma kommer tillbaka till linjen hon var på innan. "Hallå", säger hon efter sin klassiska presentation. "Det var inte jag", är svaret hon får. Ja det gick alltså inte att trycka R2 och mitt sätt att förklara det var med svaret "Det var inte jag". Inte jag som ringde på andra linjen. Hmm. Tror någon ens att man sitter i ett samtal med någon och väljer samtidigt att ringa på dennes andra linje eller?

8. Får en förfrågan av D om att ställa en "extraklocka" till honom för nästa morgon. D frågar återigen om klockan har ställts. Svaret blir "JA". D checkar av en sista gång om klockan verkligen är ställd. Blir irriterad. Svarar ilsket; JA. D frågar då vad klockan står på. Tittar på mobilen. Tittar på larmet. Ojsan, ingen klocka är ställd. Hur kunde även detta missas? (Kan hända att D känner sin partner så väl vid det här laget. Ingen är gladare än jag. Verkar som att det behövs nämligen. 1 poäng till D!).

Nä, fler punkter vågar jag inte skriva. Skrämmer väl er. Lillan är alltför underbar och våra dagar hemma då Daniel har jobbat dagspass 5 dar i rad har varit goa. Ni kanske inte tror mig nu men det är sant. Kroppen tar faktiskt inte stryk. Bara hjärnan som börjar svikta lite kanske :-)

Förövrigt så tror jag starkt på att man faktiskt kan amma bort hjärnceller. Jag tror att jag har drabbats av det. Jag är alltså ingen galenpanna. Jag är bara en nyförlöst mamma som ammar sin dotter om och om igen.

Imorgon är Daniels sista dagspass sen får vi några ljuvliga lediga dagar tillsammans. Underbart säger Julia och jag!