Jag har inte slutat blogga men....
anledningen till att jag inte skrivit något är för att jag för flera dagar sedan bestämde mig för att nästa inlägg skulle handla om själva förlossningen. Saken är bara den att jag varken känner mig redo eller har tillräckligt med ro i kroppen för att sätta mig ned och skriva om den. Klart jag kan skriva om allt annat som händer runt omkring till dess men nu hade jag ju bestämt mig för att skriva om just förlossningen. Vilket dilemma. Ja här snackar vi i-landsproblem alltså.
I varje fall har jag suttit här ikväll och funderat. Jag lägger förlossningsberättelsen på is för en kort tid och uppdaterar om andra roliga saker så länge som annars går förbi oss med tiden.
I går var första besöker hos BVC. Min största oro var inte om lillan hade gått upp i vikt eller inte ( ja min uppfattning är att det är en sådan oro mödrar skall ha tydligen). Nej jag var mer orolig över om vi skulle få en sån där aptråkig BVCtant. Ni vet sån som lever kvar på typ 50-talet och förespråkar allt vad gammalmodigheter innebär. Huvva. Mina värsta farhågor besannades dock inte. En toppengo halvrund kvinna i runt 40-års åldern kom glatt emot oss och tog emot både mig, Daniel och lilla Julia med öppna armar. Vad glad jag blev! Att Julia hade gått upp 200 gram på 4 dagar gjorde ju inte saken sämre ;-) Underbara lilla tösen så som hon äter så var jag inte förvånad. Den här damen äter nämligen varje måltid som om den vore hennes sista. Något bordsskick har hon inte heller. Kanske man inte kan begära på en 8 dagars bebis men några krav borde man väl kunna sätta? Uppfostran börjar väl här och nu inte sant? Det både glufsas och smackas. Mjölken rinner runt munnen på henne ned på min mage. Hon äter så snabbt så hon sätter mjölken i fel strupe, får andnöd, stannar upp, hämtar andan och fortsätter. Inte lär hon sig inte. Resultatet blir att damen i fråga ligger över min eller D´s axel för rapning med en ordentlig hicka som gör att hon nästan hoppar upp och petar gud i rumpen! Ändock är hon världens goaste lilla skitunge som man aldrig kan sluta titta på!
I varje fall har jag suttit här ikväll och funderat. Jag lägger förlossningsberättelsen på is för en kort tid och uppdaterar om andra roliga saker så länge som annars går förbi oss med tiden.
I går var första besöker hos BVC. Min största oro var inte om lillan hade gått upp i vikt eller inte ( ja min uppfattning är att det är en sådan oro mödrar skall ha tydligen). Nej jag var mer orolig över om vi skulle få en sån där aptråkig BVCtant. Ni vet sån som lever kvar på typ 50-talet och förespråkar allt vad gammalmodigheter innebär. Huvva. Mina värsta farhågor besannades dock inte. En toppengo halvrund kvinna i runt 40-års åldern kom glatt emot oss och tog emot både mig, Daniel och lilla Julia med öppna armar. Vad glad jag blev! Att Julia hade gått upp 200 gram på 4 dagar gjorde ju inte saken sämre ;-) Underbara lilla tösen så som hon äter så var jag inte förvånad. Den här damen äter nämligen varje måltid som om den vore hennes sista. Något bordsskick har hon inte heller. Kanske man inte kan begära på en 8 dagars bebis men några krav borde man väl kunna sätta? Uppfostran börjar väl här och nu inte sant? Det både glufsas och smackas. Mjölken rinner runt munnen på henne ned på min mage. Hon äter så snabbt så hon sätter mjölken i fel strupe, får andnöd, stannar upp, hämtar andan och fortsätter. Inte lär hon sig inte. Resultatet blir att damen i fråga ligger över min eller D´s axel för rapning med en ordentlig hicka som gör att hon nästan hoppar upp och petar gud i rumpen! Ändock är hon världens goaste lilla skitunge som man aldrig kan sluta titta på!
Kommentarer
Trackback
