Det får bara inte hända! Det skulle aldrig hända! Nu hände det... Ja nästan i varje fall.
Under min tid som höggravid, innan Julia kom till världen, drömde jag några gånger att hon faktiskt redan fanns hos oss. Jag drömde att hon låg och sov i sovrummet och att jag glömde bort att jag hade barn. Ja Marie ringde i min mobil och jag gick över till henne för att ta en fika på hennes balkong. Skrämmande och läskigt! Ibland drömde jag även att jag tog bilen ner till maxi och glömde även då bort att jag hade ett barn sovandes i mitt sovrum. Mitt barn. När oron över dessa drömmar och ångesten smög sig inpå mig lugnade D mig med att det aldrig kommer hända. Du kommer aldrig glömma ditt barn, sa han ofta. Tillslut trodde jag ju honom för visst glömmer man normalt sett inte sitt barn?
Idag finns lilla Julia hos oss. Nu ligger hon och sover i vår säng och jag ligger här i soffan framför tv:n. Trött som jag är slözappar jag bland "sex and the city", "skenet bedrar" och "2 and a ½ men". Om en halvtimme slutar D jobbet och beger sig hemåt. Skönt. Livet känns rätt lugnt och behagligt. Plötsligt hörs en nysning! Jag hoppar till! En nysning till! Vet ni vad? Det är lillan som nyser och för några minuter glömmer jag nästan bort att hon finns bland oss! Jag hann till och med tänka ifall det var grannen som nös för i så fall är det nog väääääldigt lyhört här. Fy på mig! Jag borde skämmas!
Nej, om jag hädanefter får för mig att lämna hemmet ska jag titta igenom hela lägenheten först. Det lovar jag! DÅ kan det väl ändå aldrig hända att jag kommer glömma min älskade dotter någonstans. Även om jag inte glömde henne så fasligt länge nu (hon sov ju faktiskt och jag lämnade aldrig hemmet, alltså var hon i trygghet hela tiden) så får jag inte blunda för att det trots allt hände och det får aldrig nånsin hända igen. Nästa gång lillan nyser vet jag i varje fall att det är hon som gör det och inte grannen ;-)
