Lite bilder eftersöktes!
Lillan får minsann sova på badrumsgolvet när mamma vill duscha och pappa vägrar vakna. Efter 2 dygn utan sömn så fick faktiskt pappa sova och det var ju rätt mysigt på den där badrumsmattan trots allt!
Mys hos mamma i en alldeles för stor body. Stl 50 men ack så liten man kan vara. Mamma får äntligen surfa lite på internet.
Julia premiärsover i sin spjälsäng! Favoritställningen är att få ligga som en liten groda! Kossan har hon fått av kära Per och Malin! Hihi hela kossan är nästan lika stor som lillan och kossans "fot" (heter det klöver? Klövar?) är samma size som skruttans huvud! Tack Per, Malin och Tyson!
BB
Nu är hon här ja!
Nu är stolta mormor och morfar på besök. Julia får nog D och jag hålla i på söndagkväll eller nått. Hon har fullt upp med att sussa i mormors knä med morfar som blixtrar ögonen ur henne. Underbart att se!
Återkommer med mer uppdatering om det senaste dagarna!
Malin sover...
Är det på G nu eller blir jag lurad igen?
D skulle jobba till kl 00.00 i natt men kommer att jobba över till kl 06 imorgon bitti. Ja, vad sjutton ska han sitta hemma och titta på mig för. Det är ju ändå bara falskt alarm. Hoppas bara han hinner sova lite sen OM det skulle vara något. Stackarn han har jobbat ordentligt med alldeles för lite sömn de senaste 3 dagarna. Jag kanske är dum som tyckte att han skulle stanna kvar. D var lite tveksam själv nämligen men jag tänker inte låta den här ungen ha övertaget och lura mig igen. Har tagit två alvedon så nu är det bara att se om de hjälper.
Älskade unge, sluta sega och kom ut istället! Vi längtar efter dig! Världen här ute är inte så farlig som du kanske tror!
Funderar ibland på om jag kanske har skrämt Liten med mina galenskaper. Därför vågar den inte titta ut. Allt fläng på Ikea, Ica Maxi och fikor på stan, resor ut till Smögen som höggravid med båt och D, Lars Winnerbäckskonsert i slutet av v 38, fester och golfturer i början på sommaren. Ja för att inte tala om all musik jag poppar på högsta volym i bilen när jag kör utan D. Det är bland det bästa som finns och jag har länge funderat på hur jag ska lösa problemet så jag kan poppa så högt jag vill utan att bebis ska bli lidande. Lösningen på problemet är ju givetvis: IPODEN! :-) Ingen är gladare än jag åt att det redan finns en i vårt hem!
Puh, där kom en värk till. Värkar var 5:e minut med 1 minuts längd. Jag tror inte riktigt på det ändå! Nä, inte riktigt i varje fall!
Den gubben går jag inte på!
I går var det som sagt en skitdag. Jag sa flera gånger till D att ungen behöver inte komma längre. Jag skiter i vilket. Jag vill inte ens ha ´na längre.
Ja inte vågade jag skriva det här. Hemska mamma som tänker så! När jag på kvällen samtalade med min kära mor så nämndes detta och responsen jag fick av henne lät ungefär så här: Ja, nu skiter vi i det hela. Tänk så så kanske det sätter igång. När man liksom ger upp och tänker på annat istället.
Ja, jag vet. Bebis kommer när bebis vill. Det går inte att påskynda. Tro mig jag vet! Jag har hitintills provat att;
* Promenera en massa
* Vila en massa
* Storstäda bilen upp och ned
* Dammsuga hemma varje dag
* Dricka hallonbladste från v 35 ( Inte för att få igång en FL direkt men i förebyggande syfte)
* Dricka basilikate
* Dricka Grappo
* Äta stark mat
* Äta många ananaser
* Hoppa jämfota från Marie hem till oss om kvällarna när jag har besökt henne
* Springa extra upp och ned för trappan utanför vårt hus
Ja, en del saker har provats men tydligen har de inte hjälpt. Jag tog helt enkelt fasta på min mors ord och bestämde mig igår kväll för att nu skiter jag i bebis. Nu ska jag bara vara och ha det bra!
Gissa vad som hände? :-)
En del av slemmisen gick i natt och imorse! Äckligt ord och om någon undrar vad en slempropp är så svarar jag enkelt som Cilla på föreläsningarna vi var på på Östra. En slempropp är helt enkelt en propp full av slem. Så det så. Att man kan bli så överlycklig för en sådan sak! Jag sände D ett sms mitt i natten och meddelade den goda nyheten. Han kunde behöva höra något roligt när han är ute och arbetar tänkte jag. Tillbaka fick jag ett "Grattis....eller nått ;-) ". Ja, tack säger jag bara! Dansade runt i lägenheten och kunde knappt sova. Kände mig som ett barn på julafton. Pirr i magen och en undran över vad som komma skall. Vad är nästa steg? Oh, så spännande tänkte jag!
Tyvärr varade detta inte så länge och har nu på fm avtagit men ibland får jag lite kraftigare mensvärkar fast dom tänker jag också ignorera för jag är inte ett dugg förvånad om jag blivit lurad IGEN. Ungen kommer aldrig komma ut!
Hörrö du Liten som är i min mage, jag går inte på den gubben! Mig lurar du inte så lätt! Du kommer säkert komma lagom till pepparkaksbaket, precis som jag nu börjar tro.
BF+7
Jag har känningar. Ja visst. Känningar som vägrar eskalera dock! Humöret börjar dala och tålamodet med det. Jag sitter ju bara på en jätteröv och väntar känns det som. Jag blir mer och mer otymplig och trött. Eller kanske inte mer otymplig utan mer trött på att vara otymplig. Tappar lusten till att göra saker och ser allt som en enda stor väntan. Ett jäkla ekorrehjul som jag inte ens trivs i. Jag vill ha tillbaka min kropp så jag kommer i mina kläder och slipper flåsa så fort jag ska gå upp för trappan. Jag vill kunna raka benen och bikinilinjen utan att plocka med mig världens största spegel in i duschen. Jag vill dricka blåbärsshot och ett gott rödvin! Jag vill kunna knäppa jackan om det regnar ute. ALLA, precis alla kläder jag numera kan ha har en fläck på sig. De flesta har inte bara en utan flera. Vad jag än gör så dokumenteras det på min jättemage eller på två jättebröst! *grr*
När frustrationen idag var på topp slängde D ur sig; Jag vill inte vara med dig idag, jag åker iväg själv och gör något.
Ja, jag förstår honom. En finne på röven var jag nog. Gnällande och hackande från soffan låg jag där som en flodhäst. Men fem minuter efter hans uttalande, när tårarna fortfarande brändes bakom mina ögonlock klingade han ur sig; Ska vi gå och se Arn på bio? Den börjar om 45 min!
Perfekt! Vad kunde inte bli bättre? Kl 15.15 blev det Arn på biopalatset. På med kläder och smink och ilfart in med bilen för att hämta ut biljetterna och bänka oss på 5:e raden. Mittenplatserna. En toppenfilm och jag är så glad att jag hann se den med tanke på att Liten var beräknad till en vecka sen och filmens premiär gick av stapeln igår så trodde jag inte att den ekvationen skulle gått ihop för mig. Nu fick D och jag se både 1:an och 2:an tillsammans :-)
Dagen räddade D utomordentligt bra!
En tur till Östra blidde det!
Är det förvärkar? Är det värkar? Går de att klocka?
Herregud! Jag har aldrig fött barn innan! Jag har ingen aning om vad det är! Och NEJ de går inte att klocka. Ja dom ville att vi skulle komma in på en undersökning i varje fall. Så svårt att veta och ge råd per telefon. Jo, jag förstår det.
Så fort D kom hem och fått mat i sig så for vi in. BBväskan lämnade vi hemma. Jag skulle faktiskt inte föda barn bara kolla att allt var bra. Vad som oroade mig mest var om moderkakan höll på att lossna eller om bebis inte mådde bra av annan anledning. Efter ett CTG och ett ultraljud konstaterades det att bebis och även jag mådde finfint. Ev en liten urinvägsinfektion hos mig men sånt överlever man. Doktorn gjorde även en titt för att se om jag hade öppnat mig något vilket jag givetvis inte hade. Tappen var fan inte ens utplånad *suck*. Hon gjorde dock en hinnsvepning men kunde inte lova något om när Liten tittar fram. När en hinnsvepning görs och tappen är utplånad brukar man säga att en förlossning sätter igång inom 48 timmar. Ja värkarna alltså. Nu var ju inte min tapp utplånad så mina värkar sätter väl igång lagom till julbaket eller så...
En sak som slog mig när vi var på förlossningen var den obehagliga känslan jag genast fylldes av när vi klev innanför dess väggar. Det är inte hemtrevligt för fem öre. Usch nej. I ett rum stod två undersköterskor i gummistövlar med regnrock och en vattenslang för att spola av allt blod och gegg efter att någons mirakel kommit till världen. Jag kände mig kluven. Första tanken var; I det här rummet har det precis uppstått den största lycka som jag tror en människa någonsin kan uppleva. Ett barn har nyligen fötts. Min andra tanke: Fy sjutton så sterilt och hemskt. Känns som platser där djur avlivats eller dylikt.
I ett annat rum där vi först blev hänvisade in fanns ett badkar med väggspegel. Varför en väggspegel där?! Jag vill absolut inte se mig själv när jag är i ett värkarbete. Räcker väl med att alla andra runtomkring mig ska se mig? Jag förstår inte. Bara allt det kala runtomkring gör att jag får kalla kårar längsmed ryggraden. Jag tycker inte om sjukhus!
Nej, förlossningssalar är inget för mig. Jag vill inte längre föda fram vårt barn där. Fy bövelen!
Vattenavgång! Falskt alarm!
Jag berättade detta för D innan jag gick och la mig i natt. Några timmar senare kommer även han i säng och jag hade tydligen hamnat på rygg i någon underlig sovställning som gjorde att jag snarkade. Ajaj, att sova på rygg som höggravid är faktiskt inte skönt. Att ha lungor som dessutom blir helt förvridna av en unge är inte heller skönt. Lätt att andas normalt! NOT! Jag snarkade som en GRIS! D tyckte detta var såååå roligt att han går och hämtar sin mobil och hade tänkt att dokumentera detta genom att filma mig med sin videokamera. Han hoppar ner i sängen igen och sätter igång videokameran som ger ifrån sig ett litet pip när den börjar rulla upp. Jag som ligger helt ovetandes kvar på rygg i full färd med att fyra av högre snarkningar än jultomten själv flyger upp som en raket ur sängen och ställer mig raklång på golvet, yrvaken och tjoar; Shit, vattnet gick! (Ja, tänk er nu en höggravid kvinna som inte är så smidig längre. Jag själv anser att jag flög upp som en raket.Frågar ni D kan det hända att han såg en förvirrad gravid kvinna som halvt om halvt pustande och suckande tappert försökte rulla sig ur sängen och det tog en si så där fem minuter).
D. fattar givetvis ingenting. "Ja, vattnet gick! Jag hörde knäppet!", tjoar jag upprepande. Då först börjar han skratta. Det var ju pipet på mobben som jag flög upp av. Tänk att man kan sova så tungt ena stunden och ändå ligga på helstpänn och flyga upp på det viset. Ja bra knäpp är jag allt, det har jag förstått. Ja, vad säger man? Något vatten var det inte som hade gått i varje fall.
Var är du lilla krabat?
Jag som trodde att den här parveln skulle hitta ut själv utan karta och kompass men jag börjar starkt tvivla nu.
Efter att ha haft kraftig mensvärk och några andra konstiga hugg i magen under natten vaknade jag tidigt imorse och började dagen med 2 alvedon. D och jag hämtade sedan upp My och körde henne till jobbet. Jätteroligt att se henne även om det bara var för 10 minuter! Vi landade i Linnarhult och städade ur bilen från topp till tå. Hej och hå vad jag körde med dammsugaren i bilen. Fram och tillbaka, upp och ned mellan sätena, böj och sträck på benen. Avslutningsvis fick vår bil en dusch och shamponering på utsidan och sedan for vi för att inhandla mat. Väl hemma lagade D tacos som vi mumsade i oss till vår nuvarande favoritserie "two and a half men". Tacosen var kanoners med massa gucka och stark sås i mängder! "Two and a half men" höll måttet som vanligt. Många skratt blidde det innan jag totaldäckade i soffan, snarkandes och säkert dregglandes. Efter en powernap på 45 minuter är krafterna tillbaka igen. Städa köket, dammsuga hela lägenheten och göra rent i badrummet så är jag nu åter fit for fight! NU kan bebis också få komma! Ja jag har ju både ätit och sovit! Men varför skulle denne lyda mig nu när den inte skött sina kort hitintills?
Värkar?
Bäst att ladda med andra ord! Pasta och köttbullar here I come! Sen sova!
Försäkringar sägs vara bra att ha
Försäkringstanten var ju helt galen! Jag tror jag har träffat världens mest pratsamma människa! Hon slår mig i hästlängder, jag svär. Denna kvinna, som satt framför oss med rosa läppstift som täckte mer än hennes läppar, halvdant rosa nagellack, brun-utan-solfläckar på kroppen och armbandssvettband i håret var något speciell. Ja jag lovar, ett sådant där tennisarmband ni vet. Ett sånt hade hon i håret! Nej, man ska inte gå efter utseendet på folk men detta gick ju verkligen inte att missa med tanke på hennes övriga karaktär.
Efter 50 min visste vi nu allt om hennes fyra barn ( ja vi kan namnen på dom alla), barnens fritidsintressen samt deras olyckor som dessa intressen medfört då de utövats. Vi vet vad hennes man heter och även vad mannens bror heter och arbetar med. Vi vet också vad denna kvinna sysslat med innan hon hamnade bakom detta skrivbord på detta bolag och att hennes mor nyligen varit utomlands en längre tid. Hon tjatade hål i huvudet på oss och hela tiden envisades hon med att avbryta sig själv och le med det där jätterosa leendet, titta på min mage och säga; Ååååååååh, så söt mage du har alltså!
Ja vad säger man? SUCK!
Hon sa även flera gånger; "Jag är så imponerad att ni tog er hit nu när du har gått över tiden. Det är inte många som orkar med det i slutet på en graviditet". Åh vad jag tänkte hela tiden; "Men skynda på då så det inte behöver ta så lång tid och vi kommer härifrån då".
Jag vågade knappt titta på D. Jag hade säkert inte kunnat hålla mig för skratt om jag hade fått se hans blick. Det var bara att härda ut. Tillslut kom vi ju ut! Något klokare, något tröttare men även något mer roligt att skratta åt! På ett sätt förgyllde hon dagen så här i efterhand. Men bara i efterhand. Inte då när vi var där.
Förövrigt var det trots allt ett bra möte. När man nu lite senare har fått gallra bort hennes familj och plocka fram faktabiten som vi faktiskt kom dit för. Nu vet jag i varje fall vad vårt barn ska ha för försäkring och framför allt blev jag själv försäkrad! Jisses, jag har varit oförsäkrad! Vad dumt det kändes att sitta där och tro att D betalat en försäkring på mig. Haha. Nä det hade han ju inte. Inte mamma heller! (Jag var tvungen att ringa och fråga henne). Ingen har tänkt på att försäkra mig! Och dessa människor ska älska mig, tänkte jag. Är det jag som är bortskämd eller? Aldrig tänkt på sånt ju. Bara tagit förgivet att dom har skött detta. Ja alltid lär man sig något nytt. Idag har jag lärt mig detta.
Får man bara byta dag så?
Alla i min familj har tippat en dag då de tror att Liten kommer att födas på. Ja jag kommer från en liten tävlingsfamilj när jag tänker efter dock trodde jag att man bara får tippa på en dag och har man fel så har man fel. Min minsta lillebror verkar däremot ha en helt annan syn på det hela. Han har nämligen namnsdag i dag och tippade då på att Liten skulle kika fram på "hans" dag. Lillebror befinner sig för tillfället på en liten utomlandsresa och jag sänder honom idag på fm ett glatt grattis-sms där jag även meddelar att någon bebis lär nog inte titta fram idag. Även han liksom många andra tippare som har tippat tidigare datum har med andra ord förlorat. Till svar får jag slutligen detta sms:
Tackar! Här är det varmt o gött! Gissar på fredag istället. Hare bra o hälsa dom andra.
Va?! Kan man bara byta dag och tro att den gäller då istället? Har fredagen lika mycket värde som dagens tippardag för min bror?!I så fall så tippar jag på att det kommer en bebis imorn och gör det inte det så tippar jag då på dagen efter. Hur det än blir så kommer jag alltså att vinna! Yeah! Me like! :-)
Klockat mesvärkar! MesMalin!
BB-väskan!
Genast slår mig en kuslig tanke; Huvva, vad stoooooora dessa pyttepyttesmå barn kan bli! Och vad fort det gick då!
Vilken dag gissar du?
Blivande pappa; 20 aug
Blivande mamma; 14 aug
Blivande mormor: 8 aug
Blivande morfar; 10 aug
Blivande morbror 1; 12 aug
Blivande morbror 2; 19 aug
Blivande morbror 1´s flickvän; 10 aug
DelsjöMarie och Alexander; 21 aug
Till ovanstående tippare som har kvar er gissardag! Jag hoppas innerligt att någon av er har rätt! Det skulle innebära att jag som längst behöver gå och vara gravid fram till den 21 aug vilket innebär endast 4 dagar till. Det kan jag gå med på!
Familjeliv
Har varit registrerad på ett forum som heter "Familjeliv". En galen men ändock intressant sida där man kan få information om det mesta av helt vanliga dödliga människor. Vissa saker tar man på blodigt allvar. Andra saker tar man med en nypa salt.
På Familjeliv har min graviditet varit registrerad i en kalender och jag har vecka ut och vecka in med hjälp av ett litet informationssycke fått följa hur bebis i magen växer och mår samt hur min kropp sakterligen förändras. Denna vecka har det stått typ; Du är i vecka 39+4 (V.40), du är i vecka 39+5, du är i vecka 39+6. Spännande, tänkte jag! Snart står det att jag är i vecka 40+0 (=V.41).
HA! Tji fick jag! Nu står det; Tidigare graviditet -BF lörd 16 Aug. (För er som inte är insatta i graviditetsvärlden och dess egna språk kan jag tala om att BF står för Beräknad Förlossning).
Jag har nu passerat graviditetens sista dag och räknas inte längre som gravid enligt Familjeliv. Vad oförskämt! En sådan diskriminering!
En sak undrar jag då bara; Var sjutton är mitt barn och varför sitter jag här med en jättemage?! Ja, varför står vi här, mitt i den här djungeln?
BF+1
D jobbar dygnet. Aptrist! Låg i sängen i morse. Grinig över att inget hänt än. I natt kände jag en del sammandragningar och upplevde en mensvärkmolande känsla i magen. Trodde en stund att jag skulle somna om och vakna med lite mer värkar. Riktiga värkar. Somna om gjorde jag och vakna gjorde jag men fan inte med några värkar. Nu känner jag ingenting. Absolut ingenting. Känner mig snuvad. Var allt bara en enda dröm?
Dagen har spenderats på IKEA med Evelina! Vi sprang fram och tillbaka, kikade på diverse prylar och åt köttbullar. Hann också med Kapp Ahl och Godis Huset innan dagen avslutades med en kopp kaffe på min balkong. Jag dricker inte kaffe egentligen. Jag kommer aldrig börja heller. Faktiskt inte. Däremot är kaffe med kanel, kardemumma och mjölk sååååå gott för tillfället! Hoppas det bara är en graviditetscraving! För jag dricker faktiskt inte kaffe.
Evelina har åkt till sitt jobb och D kommer inte förrän imornbitti. Nu ligger jag i soffan med små sammandragningar och nån konstig känsla i magen men återigen är det säkert falskt alarm. Möjligtvis att det kan vara en liiiiten början på något stort men antagligen en liiiiten alltså. Jag tänker inte låta mig luras en gång till. Jag smuttar vidare på mitt hallonbladsté som ska vara så bra för oss gravida och våra livmödrar och inbillar mig att det faktiskt är en stor fis på G bara.
Glassdrinkar!
Språkfel?
Today is the Day!
Många säger till mig att värkar oftast börjar på natten. Jag vaknar alltid vid 05-tiden för att gå upp och kissa men aldrig känner jag några värkar. Varje kväll innan jag somnar tänker jag; Undra om jag vaknar av en värk i natt. Varje natt vaknar jag men då är jag bara kissnödig. Jävla blåsa och lura mig. När jag väl sitter på toa och kissar tänker jag; Nähäpp, inget barn idag heller. Tänk om Liten får för sig att dra igång karusellen på dagtid? Vad snopen jag skulle bli då!
D tror egentligen att Liten kommer titta ut i nästa vecka men helst hoppas han imorgon för då ska han jobba dagpass. Han jobbade dagpass idag med. Dagpassen är D´s värsta fiende. Han verkligen hatar dom och förstår inte alls vad han har gjort för ont för att förtjäna dom. Imorse innan han pussade mig "hejdå" tittade han på mig och på min mage och sa; Det är ditt fel att jag måste gå till jobbet idag. Ja han hade ju hoppats på att jag skulle få värkar så han slapp dessa dagpass den här helgen men det är en envis Liten vi väntar.
Själv har jag haft Evelina på besök hela dagen. Solen har skinit så vi har suttit på vår underbara balkong. Fikat, ätit lunch och fikat igen. Vi mumsade chokladbollar. Mmmm. Du är så huslig, sa Evelina. Huvva, vad gammal jag kände mig! Vuxenvarning! Nä, nästa gång blir det inga chokladbollar ;-) Har också hunnit tvättat sängkläder och överkast, städat köket, vattnat alla blommor ( ja ALLA fyra) och dammsugit men ingen unge vill titta fram. Jag har böjt mig ned extra mycket när jag dammsög. Allt för att få några extra sammandragningar men ändå vägrar den här parveln titta fram.
Ja vad säger man. Fint folk kommer alltid sent. Det är ju en fin liten bebis vi väntar på så vi borde kanske inte vara förvånade.
En jättefis på tvären?!
Daniel undrar när vår gäst kommer. Ja nu när vi har fixat och donat. Nu när allt är klart och vi är redo för dennes ankomst då kommer det minsann inget besök. Jag känner absolut ingenting som tyder på att Liten smått börjar göra sig redo för världen. Liten är startklar enligt barnmorskan men frågan är om personen i min mage har förstått vad det innebär. Frågan är ens om det är en bebis i min stora mage! Det kanske bara är, som Daniel säger, en jättefis på tvären! Vi har blivit lurade i alla dessa månader! Snälla bebis visa nu att Daniel har fel!
Ge mig en hint bebis! Är du på G måntro?
Jag minns ett tillfälle då hon frågar oss alla som sitter i aulan vad det första vi tänker på när vi hör ordet "förlossning". Kvinnor och män började skruva på sig i publiken. Några få ord kom upp på tavlan i form av; Smärta, blod, svett, skrik med mera. Ingen vacker syn va? Någon kläckte tillslut ur sig; BARN!
Ja! tjoade Cilla. Det är ju faktiskt barn ni ska föda. Nu när ni har passerat halvvägs i er graviditet så kan det vara svårt att se vad som komma skall. Jag tänka mig att ni inte alls ser fram emot detta men ni kommer alla att komma till den dagen då ni bara längtar. Ni vill inget hellre än genomgå den här förlossningen och komma vidare. Ni behöver dessa nio månader på er för att nå dit mentalt. Den dag ni längtar som mest den dagen kommer ert barn komma.
Haha, skrattade jag och vänder mig till D och säger; Jag kommer ALDRIG längta dit, bara så du vet. ALDRIG! (För jag tänkte ju att jag i själva verket skulle ligga hemma i soffan, glo på såpor och äta glass när liten ska födas). Jag hade inte anmält mig till att genomgå någon förlossning inte. Så det så!
Men nu är jag där! Nu är jag där Cilla pratade om att vi en dag skulle vara. Där jag aldrig någonsin trodde att jag skulle befinna mig! Kom igen bebis! Ge mig en hint om att du är på väg i varje fall! Ge mig en värk eller nått!
Tristess var det rätta ordet för min nuvarande tillvaro
Jag ska verkligen inte klaga. Tänker jag efter så vet även jag att jag har haft en bra graviditet där jag har fått må förhållandesvis gott i jämförelse med många andra. Det som har känts värst har nog ändå varit att det har tagit lång tid för mig att acceptera (om jag ens har gjort det idag) att min kropp inte fungerat som den brukar och att jag inte har kunnat röra mig samt göra saker som jag brukar. Tänker man på alla krämpor och tunga saker en del kvinnor får vara med om i en graviditet så är ju mitt klagande en fis i rymden i jämförelse med deras.
Jag har t.ex. aldrig haft småblödningar, hitintills inte fått några bristningar, jag mådde bara illa några få veckor i början, jag har sluppit urinvägsinfektioner, foglossning, karpaltunnelsyndrom, åderbrock, hemorrojder, halsbränna, vätskesamlingar och svullnad i kroppen. Jag har inte haft enorma humörsvängningar - om ni frågar mig alltså :-)
Som ni ser så är det många krämpor man kan åka på när man är gravid. Det är inte alltid en dans på rosor men jag har faktiskt klarat mig undan dom. Visserligen har jag haft mitt ryggont i ett par veckor men det har ju faktiskt gått över nu. Det gjorde olidligt ont! Ryggen felbelastades och slog bakut genom att ständigt smärta med en ilande känsla på vänster sida. Hurra för TENS-apparaten!
Ändå klagar jag. Jag klagar för att det är såååååå tråkigt nu. Det är ju bara en enda lång väntan nu. Liten har växt klart och min kropp har gått igenom de flesta "stegen" i en graviditet. Målet är nått! V 40 är här nu! Jag vill ha tillbaka min kropp! Nästa steg är förlossning och sedan blir det en ny resa! Jag förstår verkligen inte varför man ska vara gravid i nio månader. Jag tycker åtta är helt okej. Sista månaden är bara en pina. Liten är ju färdigbakad. Ja klart hon kanske behöver lägga på sig lite extra bebishull under sina sista fyra veckor i mammas mage men jag lovar att amma ordentligt bara hon kommer ut nu.
Trots att vi har en megastor frys numera så har jag lyckats fylla den. Jag har bakat mängder med bullar, muffins, kakor, bröd. Jag har lagat pajer, köttfärssås, grytor, hemmagjorda köttbullar och pannbiffar. Vad jag däremot saknar är lasagne men inget slår ju mammas lasagne så det ger jag mig inte ens på att försöka göra. För visst skulle du komma ned till oss lilla mamma? Och äta bör man... ;-)
Jag står här redo nu! Kom igen söta bebis, var är du?
Nedräkning för hela slanten
Jag kan inte låta bli. Jag räknar ned som en tok. Fyra dagar kvar. Det är sjukt dumt att ens sätta ett BFdatum för trots att jag fått höra och själv sagt under hela resans gång att "ja 2 v innan och 2 v efter kan bebis komma för förstföderskor" så tycker jag ändå att slutdatumet för Liten i magen är om just fyra dagar och inte om fem dagar. Den 16 Augusti 2008. Det är finito då. The end för bebis i magen. Ja jag vräker Liten då. Jag lovar och svär. Hyran är inte betald längre än så och jag stänger av värmen och allt gott med det. Inte en dag till!
Sängen är bäddad och står så vackert på sin plats med två små söta mjukisdjur som Daniel vunnit på Liseberg. Dom ska Liten få, sa han när han kom hem. Vagnen är bäddad och provkörd. Skötbordet på plats med sina hängandes bomullsfiskar ovanför sig som ska stimulera Liten när D byter bajsblöjan. Det finns blöjor i lådor och minikläder som är nytvättade och försiktigt ihopvikta i garderoben. Babyskyddet är upptaget från förrådet för att lukta hemma. Blivande mormors vackra handvirkade filt är färdiggjord och ligger bara och väntar på att få bli använd. Snuttefilten har till och med fått bo mellan mamma och pappa i sängen om nätterna ett par dagar nu för att lukta just mamma och pappa. Ja allt är praktiskt taget klart! Nu saknas bara en bebis ju.
Att inte kunna stava till klädesbutik och shopping
Gravidmage och puckelpist
Igår när jag och My satt på uteserveringen till indiska matstället och inväntade på att vår mat skulle bli färdig kom det fram en man och började prata med mig. Ja ni vet en äldre, lite onykter, harmlös, go man med lite halvtaskig hy, sluddrigt tal som saknade ett flertal tänder och mer än gärna ville utbyta några ord och umgås medan han stod där och försökte tända sin cigarett. Den här mannen, som så många andra i dagsläget, hade reflekterat över min stora gravidmage. Han ville dock bara berätta att när han såg min mage så kom han att tänka på puckelpistarna i alperna. Ja där hade han åkt skidor många gånger i sina dagar och det var härliga minnen för honom säger han med glädje i ögonen. Så när jag satt på en stol på en uteservering i månaden augusti med My mitt emot mig och en gravidmage i högan sky så fick den här mannen möjligheten att återuppleva goda minnen från äldre dagar. Hur sjutton han kom att tänka på puckelpistarna ville jag inte ens ta reda på. Att han kan ha syftat på min stora mage samt mina två stora meloner till nuvarande bröst kanske inte är helt omöjligt. Nåväl, när jag såg hans glädje i ögonen då han vackert mindes tillbaka så får han mer än gärna se min mage som en puckelpist :-)
Mys med My
Kvällen igår spenderades i en mysig lägenhet ute vid Frölunda torg hemma hos My och Elin där endast My befann sig för tillfället. Elin var hemma och besökte familjen sin. Efter att ha inhandlat färdig indisk mat sjönk vi ned i soffan och kikade på "sing a long" och mumsade kyckling och ris. Mmmmm.... Mycket tjejkackel! En del om graviditeten och en del om annat och det var så underbart skönt att bara få vara och ha det gott med My. Jag har verkligen saknat våra stunder när vi bara degade och tjötade om allt mellan himmel och jord. Kvällen fick dock ett litet hastigt avslut då Daniel ringde och ville bli hämtad på jobbet lite tidigare än planerat. Efter 14 timmars arbete så kunde jag ju inte med att låta honom stå där och vänta så det var ju bara att hoppa in i bilen och plocka hem honom.
Jag insåg igår hur mycket jag saknat dessa tjejstunder! Sista tiden i mitt liv har mest kretsat kring barnsaker, förlossning, fosterutveckling och stora magar. Suck... Inte konstigt och inte alltför trist det heller men hallå! Vart tog MIN del av mitt liv vägen då? Nej, nu ska det bli ändring på detta för jag VET att man kan kombinera dom båda och det ska jag allt se till att göra i framtiden!
Barnvagnsrace, äpplen och bananer
Dock så är det ju mig vi nu talar om och en del blir inte förvånade när jag plötsligt vill byta. För 1 månad sedan insåg jag vilket stort skepp jag har köpt och hur otympligt detta skepp verkligen var. Herregud den tog upp hela bilen (både bagageluckan OCH baksätet) och liggdelen var tung att bära. Något behövde göras! Vagnen åkte ut på blocket och efter en tid ringde en man som var intresserad och köpte den. Jag och Daniel for genast och inhandlade en vagn som idag föll mer i vår smak. Ett tips till alla som ska köpa vagn; Titta först i butikerna och se hur utbudet ser ut så ni kan skapa er en uppfattning om vad ni letar efter innan ni shoppar på blocket!
Väl hemkommen med vår fräsiga, smidiga, svarta 3-hjulsvagn som snabbt blev färdigbäddad och fick en egen plats i vardagsrummet i väntan på att liten ska titta ut menar Daniel att nu måste vi ju öva på att köra denna sak. Det är inte samma sak att köra en vagn med tre hjul som en vagn med fyra hjul och har man inte överhuvudtaget dragit vagn på flera år kan lite övning aldrig skada. Övning ger färdighet och det är viktigt att liten känner sig trygg när vi är på promenader.
Äpplen och bananer plockas fram och läggs på golvet. En efter en. Tidtagaruret görs redo och det är dags att sätta igång. Den som lyckas köra slalom mellan frukterna med vagnen på snabbast tid vinner! Kör man på en frukt får man lägga på fem sekunder tillägger han när de egengjorda reglerna läses upp. Ja vad säger man. Sagt och gjort. Efter ett par tävlingsmoment kunde vi dock konstatera att Daniel är nog en bättre barnvagnsförare än jag då hans bästa tid hamnade på 12 sekunder i jämförelse med mina 16 sekunder. Kom nu inte och säg att vi är en konstig familj. Vi är inte konstiga bara lite anorlunda kanske ;-)
Jag blogga? nej jag gör inte sånt
Det är inte min grej. Att blogga. Lägga ut sitt liv på nätet och länka till modesajter m.m. Nej. Mitt liv talar jag gärna om men då med människor i min omgivning. Kläder är dock bland det roligaste som finns men efter fyra års fattig studenttid och inom snart en om inte ännu fattigare mammapenninginkomst så kan jag snart inte längre stava till ordet "shopping" och "kädesbutik". Jag vågar inte titta i dom heller. Att man kan klicka sig fram på datorn och vips så finns det kläder i ens brevlåda, ja det skrämmer mig. Huvva. Nej, blogga är alltså inget för mig. Nu kan man kanske tro att jag är fördomsfull också. Att man bara kan blogga om sitt liv och mode men så är ju givetvis inte fallet. Det förstår ju till och med du ;-)
Den senaste tiden har jag dock funderat på hur jag ska kunna få mina kära vänner i andra städer och framför allt min underbara släkt delaktig i vårt barns liv. Det nya liv som är så efterlängtad. Min släkt bor alldeles för lång bort. Ibland. Eller är det jag som bor för långt bort? Ja det var ju trots allt jag som tog kappsäcken och rotade mig på en annan plats i Sverige. Nåväl. Det slog mig att en blogg är ju en toppenidé för detta I-landsproblem! Genom den här bloggen kan jag ju låta människor som är viktiga för mig och D få en inblick i litens liv. Få andas lite bebisliv. Människor som med tiden kommer att bli viktiga och betydelsefulla för liten också.
ja vi får se hur det hela slutar. En blogg blidde det i varje fall tillslut. Jag som inte bloggar.
