En tur till Östra blidde det!
Igår kväll var vi inne på förlossningen på Östra. Inte för att föda barn dock. Normalförlossningen var full så vi blev uppvisade till 4:e våningen, specialistförlossningen. Jag hade nämligen under dagen från och till känt av konstiga hugg i magen. Inga värkar eller så. Fy sjutton vad orolig man kan bli när det känns på ett sätt som man får för sig är felaktigt. D arbetade till 16 men var tvungen att arbeta över till 18 och när klockan närmade sig 18 ringde jag in till Förlossningen för att se vad de säger.
Är det förvärkar? Är det värkar? Går de att klocka?
Herregud! Jag har aldrig fött barn innan! Jag har ingen aning om vad det är! Och NEJ de går inte att klocka. Ja dom ville att vi skulle komma in på en undersökning i varje fall. Så svårt att veta och ge råd per telefon. Jo, jag förstår det.
Så fort D kom hem och fått mat i sig så for vi in. BBväskan lämnade vi hemma. Jag skulle faktiskt inte föda barn bara kolla att allt var bra. Vad som oroade mig mest var om moderkakan höll på att lossna eller om bebis inte mådde bra av annan anledning. Efter ett CTG och ett ultraljud konstaterades det att bebis och även jag mådde finfint. Ev en liten urinvägsinfektion hos mig men sånt överlever man. Doktorn gjorde även en titt för att se om jag hade öppnat mig något vilket jag givetvis inte hade. Tappen var fan inte ens utplånad *suck*. Hon gjorde dock en hinnsvepning men kunde inte lova något om när Liten tittar fram. När en hinnsvepning görs och tappen är utplånad brukar man säga att en förlossning sätter igång inom 48 timmar. Ja värkarna alltså. Nu var ju inte min tapp utplånad så mina värkar sätter väl igång lagom till julbaket eller så...
En sak som slog mig när vi var på förlossningen var den obehagliga känslan jag genast fylldes av när vi klev innanför dess väggar. Det är inte hemtrevligt för fem öre. Usch nej. I ett rum stod två undersköterskor i gummistövlar med regnrock och en vattenslang för att spola av allt blod och gegg efter att någons mirakel kommit till världen. Jag kände mig kluven. Första tanken var; I det här rummet har det precis uppstått den största lycka som jag tror en människa någonsin kan uppleva. Ett barn har nyligen fötts. Min andra tanke: Fy sjutton så sterilt och hemskt. Känns som platser där djur avlivats eller dylikt.
I ett annat rum där vi först blev hänvisade in fanns ett badkar med väggspegel. Varför en väggspegel där?! Jag vill absolut inte se mig själv när jag är i ett värkarbete. Räcker väl med att alla andra runtomkring mig ska se mig? Jag förstår inte. Bara allt det kala runtomkring gör att jag får kalla kårar längsmed ryggraden. Jag tycker inte om sjukhus!
Nej, förlossningssalar är inget för mig. Jag vill inte längre föda fram vårt barn där. Fy bövelen!
Är det förvärkar? Är det värkar? Går de att klocka?
Herregud! Jag har aldrig fött barn innan! Jag har ingen aning om vad det är! Och NEJ de går inte att klocka. Ja dom ville att vi skulle komma in på en undersökning i varje fall. Så svårt att veta och ge råd per telefon. Jo, jag förstår det.
Så fort D kom hem och fått mat i sig så for vi in. BBväskan lämnade vi hemma. Jag skulle faktiskt inte föda barn bara kolla att allt var bra. Vad som oroade mig mest var om moderkakan höll på att lossna eller om bebis inte mådde bra av annan anledning. Efter ett CTG och ett ultraljud konstaterades det att bebis och även jag mådde finfint. Ev en liten urinvägsinfektion hos mig men sånt överlever man. Doktorn gjorde även en titt för att se om jag hade öppnat mig något vilket jag givetvis inte hade. Tappen var fan inte ens utplånad *suck*. Hon gjorde dock en hinnsvepning men kunde inte lova något om när Liten tittar fram. När en hinnsvepning görs och tappen är utplånad brukar man säga att en förlossning sätter igång inom 48 timmar. Ja värkarna alltså. Nu var ju inte min tapp utplånad så mina värkar sätter väl igång lagom till julbaket eller så...
En sak som slog mig när vi var på förlossningen var den obehagliga känslan jag genast fylldes av när vi klev innanför dess väggar. Det är inte hemtrevligt för fem öre. Usch nej. I ett rum stod två undersköterskor i gummistövlar med regnrock och en vattenslang för att spola av allt blod och gegg efter att någons mirakel kommit till världen. Jag kände mig kluven. Första tanken var; I det här rummet har det precis uppstått den största lycka som jag tror en människa någonsin kan uppleva. Ett barn har nyligen fötts. Min andra tanke: Fy sjutton så sterilt och hemskt. Känns som platser där djur avlivats eller dylikt.
I ett annat rum där vi först blev hänvisade in fanns ett badkar med väggspegel. Varför en väggspegel där?! Jag vill absolut inte se mig själv när jag är i ett värkarbete. Räcker väl med att alla andra runtomkring mig ska se mig? Jag förstår inte. Bara allt det kala runtomkring gör att jag får kalla kårar längsmed ryggraden. Jag tycker inte om sjukhus!
Nej, förlossningssalar är inget för mig. Jag vill inte längre föda fram vårt barn där. Fy bövelen!
Kommentarer
Trackback
